Vad är orientering?
"Orientering är självvald väg i okänd mark,
tankens skärpa vid kroppslig möda,
snabba beslut under spännande tävling;
Orientering bjuder dådfylld kamp mot goda kamrater,
ensam strid mot markernas hinder."
Inledande text ur ett äldre tävlingsreglemente. Ännu idag fångar texten det speciella med orienteringen.
Själva idén med orientering är att på kortast möjliga tid ta sig runt en bana markerad på en karta. Längs banan finns ett antal kontroller som skall passeras i rätt ordning. Kontrollerna är utmärkta med orangevita skärmar i terrängen. Vid kontrollskärmen finns en elektronisk stämplingsenhet. När du "stämplar" med din löparbricka (egentligen ett litet minneschip) registreras kontrollens identitet och vilken tid du stämplat.. När du går i mål läses löparbrickan ur, och du har ett resultat.
Vad är utmaningen i orientering?
Utmaningen är att kunna anpassa löptempot så att hjärnan är så klar att den klarar av att läsa kartan och göra kloka vägval. Håller du ett för högt löptempo missar du lätt att jämföra karta med verkligheten, och riskerar att springa för långt.
Den som känner sina begränsningar kan i stor utsträckning kompensera en sämre löpförmåga med en bra orienteringsteknik. I de klasser där man i princip lämnar stigarna, kan t o m en gående löpare hamna i resultatlistan - bara orienteringen sker med hög precision.
Vad skall orienteraren klara?
När du börjar orientera kommer du att göra det på enkla banor i terräng med gott om stigar och andra s k ledstänger att följa. Nybörjarorienteringen handlar i princip enbart att följa stigar, bäckar, kraftledningar. Utmaningen för dig som nybörjare är att hålla kartan rätt, hela tiden följa med på kartan och veta var du är. Sist men inte minst måste du hålla koll på när du skall byta ledstång för att komma till din kontroll.
Tidigt försöker vi lära oss att använda kompassens "spets" för att hålla koll på var vi är. Efter hand vi passerar en ny tydlig hållpunkt flyttar vi också kompasspetsen. (Bild: Patrik Lander)
De yngre barnen, som ofta börjar vid 8 års ålder, stannar något år i nybörjarnivån innan de går vidare i svårighetsgraderna. Ungdomar och vuxna, med utvecklad rums- och tidsuppfattning, kan klättra mycket snabbare.
Ju duktigare du blir, desto svårare banor kan du springa. När ungdomarna blir ca 12 år börjar de lämna ledstängerna och i stället orientera efter s k hållpunkter i terrängen. Vi talar ibland om ledstångsorientering och hållpunktsorientering.
Hållpunkterna är markanta terrängföremål som är "lätta" att hitta, t ex en tydlig brant, ett större kärr eller en tydlig höjd. Löparen väljer väg mot kontrollen med hjälp av ett par hållpunkter. Genom att fokusera på 2-3 tydliga hållpunkter i stället för att följa med i alla detaljer kan tempot höjas.
På de enklare sträckorna (de som inte kräver så noggrann kartläsning) kan löptempot vara högt uppdrivet. Den sista hållpunkten kallas ofta för attackpunkt eller sista säkra. Vid attackpunkten måste du sänka farten och i stället öka fokuset på orienteringen. Här pratar vi ibland om att växla från grovorientering till finorientering.
Den duktige orienteraren håller och läser kartan medan han/hon springer. Det är en konst som kräver mycket träning - men det ger resultat!
Utsnitt från en nybörjarkarta. Här orienterar vi efter ledstänger - i det här fallet stigar som är lätta att följa. Jämför med bilden nedan, från samma område. (Bild Patrik Lander)
Utsnitt från en svår bana (violett nivå). Kartutsnittet är samma som ovan, men här måste vi använda tydliga hållpunkter att läsa in oss på medan vi förflyttar oss mot kontrollen. (Bild Patrik Lander)
Vem är orienterare?
Orienteraren är mellan någonstans mellan 8 år och 100 år. Den äldste som sprungit den klassiska O-ringen var 100 år. Tänk - tävlingsklassen H100... Orientering är verkligen för alla!
Orienteraren trivs i naturen och lär sig naturen. Orienteraren förstår naturen genom att läsa och tolka vad kartan visar och att faktiskt springa på den där dåliga stigen, eller genom det där blöta kärret.
Orienteraren är en kämpe och ganska tålig. Vädret spelar ingen större roll - man blir ju blöt och lerig ändå. Kallt är det också ibland. Men med solsken i blick är det inget hinder. Orienteraren gillar läget - det är bara att bita ihop!
Orienteraren söker något annat än bara löpningen - springa kan alla. Orienteraren söker andra utmaningar. Ett orienteringslopp består av hundratals större och mindre valsituationer - "skall jag välja den vägen eller den genom kärret..."
Orienteraren är omhändertagande och hjälpsam. Sporten är familjär och att ta hand om varandra är kännetecknande.
Orienteraren har ofta en liten orienteringsskärm hängande i backspegeln på sin bil - man visar gärna att man är orienterare!
Orienteraren har ofta svårt att förklara tjusningen med orientering för de ännu ej frälsta. Tjusningen måste upplevas.
Orienteraren sparar alla sina kartor och tar då och då fram dem - och minns varje svårighet på banan. Timmar kan ägnas åt att dagdrömma över kartor.
